Fiskpinnens återkomst

Men allvarligt. Många bollar i luften - det kan man verkligen säga. Men när allt kräver sjukt mycket... Man kan inte stoppa x2000 genom att sätta ner fötterna och försöka bromsa. Hur fan kommer jag ur det här? Kommer inte gå in i väggen, det är töntigt. Jag ska genom kaklet innan jag är klar. Hinner ju knappt med skolan. På riktigt. Jag är rädd. Jag kan inte prioritera. Och när jag väl prioriterar det jag som ör bäst får jag skit för det i alla fall. Min kalender på skrivbordet har två vita dagar - resten äv blåa (läs uppbokade på riktigt, helst med massa saker som krockar....) Och på de få vita (tomma, inte en sak planerat) dagarna ska jag plugga och fixa och maila och reka och packa och prata i telefon med massa folk och det tar aldrig slut. När någon ringer och säger: "vi borde" betyder det att jag måste. Bitter? Nej, inte alls. Men håller jag till påsk ör jag sjukt imponerad av folket omkring mig. Utan er skulle jag vara ägd för länge sen. Tack för att ni stöttar upp och lyssnar på skitsnack!