Gitarrkungen har anlänt!
Jahapp, nu har jag haft min första kurs med Hultis. Fyra ackord tror jag att det blev. Grymt kul, men jag kommer behöva öva en massa för att ens bli halvbra... Men i alla fall så var det kul. "Känner" typ halva gruppen, dvs fyra av åtta (jag känner nog mig själv oxå i och för sig...). Väldigt kul i alla fall.
Hade första riktiga dagen på nya terminen idag. Läser inriktningen på Universitetet och där är man ju inte riktigt välkommen om man pluggar på LHS har jag förstått. Men det kanske inte gör så mycket, vi har i alla fall varandra. Och att det skulle vara mer konkret på SU är bara bullshit. Det är om inte mindre konkret än på LHS, så det så. Men man kanske har en annan syn om man tittar utifrån på LHS och innefrån på SU. Eller?
Hade första riktiga dagen på nya terminen idag. Läser inriktningen på Universitetet och där är man ju inte riktigt välkommen om man pluggar på LHS har jag förstått. Men det kanske inte gör så mycket, vi har i alla fall varandra. Och att det skulle vara mer konkret på SU är bara bullshit. Det är om inte mindre konkret än på LHS, så det så. Men man kanske har en annan syn om man tittar utifrån på LHS och innefrån på SU. Eller?
Djup filosofi en natt som denna...
Tittade just på "Populärmusik från Vittula". Den är lite tung. Klockan är ett och nu kan jag inte sova. Hur kommer det sig att vissa har ett så svårt liv? Varför klagar jag som har det väldigt bra i förhållande till hur många andra har det?
Jag menar, det finns ju de som har det så mycket värre. Men ska vi då inte tillåtas att klaga? Ska man låta bli och istället skcka en tanke till de som har det svårare? Jo, det kanske man borde, men kommer vi att göra det? Nej, vi är ganska självupptagna på det sättet. Är det synd om en så är det bara en själv det ska vara fokus på. Är det inte lite så?
Inte alls för att vara kritisk, men så är det i verkligheten. Kanske är det grymt, men hur kan man avgöra vem som har det värst? Går det? Alla har väl något som de gläds åt, eller? Något som är bra eller kul... Vi kanske måste få tcka synd om oss själva för att kunna fungera. Framför allt behöver vi någon som håller med och tycker lika synd om en som man själv gör just då.
Det är först då vi vet att vi är älskade.
Jag menar, det finns ju de som har det så mycket värre. Men ska vi då inte tillåtas att klaga? Ska man låta bli och istället skcka en tanke till de som har det svårare? Jo, det kanske man borde, men kommer vi att göra det? Nej, vi är ganska självupptagna på det sättet. Är det synd om en så är det bara en själv det ska vara fokus på. Är det inte lite så?
Inte alls för att vara kritisk, men så är det i verkligheten. Kanske är det grymt, men hur kan man avgöra vem som har det värst? Går det? Alla har väl något som de gläds åt, eller? Något som är bra eller kul... Vi kanske måste få tcka synd om oss själva för att kunna fungera. Framför allt behöver vi någon som håller med och tycker lika synd om en som man själv gör just då.
Det är först då vi vet att vi är älskade.